jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Västanåleden

Publicerad 2018-06-03 10:14:00 i Allmänt,

I helgen har vi gjort något som vi har tänkt göra i flera år, vi har vandrat i Mjällådalen. Vi var där för något år sedan men då gick vi bara en liten tur. Så den här gången hade vi bestämt oss för att gå Västanåleden.
Jag, Mogge, min lillasyster Marie och Kent, packade våra ryggsäckar och gav oss iväg. Vi åkte till Västanåfallet och parkerade en bil där. Tog den andra bilen ner till Mjällå där leden börjar. Själva leden är 7,8 km lång och markerad med gula prickar på träden. Så det skulle nog bli en liten lätt promenad, tänkte åtminstone jag för mig själv. Solen strålade och naturen är enormt vacker just nu. Vi vandrade jämsides med vattendrag, ner i dalgångar och uppför branta nipor. Vi passerade en fångstgrop och gjorde avstickare till olika torp ruiner. Och hela tiden njöt vi av den prunkande grönskan.
Men vi hade inte gått särskilt länge för än svetten började sippra fram på våra kroppar. Vi blev flitigt uppvaktade av både mygg och broms, eländiga djur vill vi påstå. Stigen var ofta blockerad av vindfällen och nedtyngda grenar. Grenarna är nog ett resultat av den snörika vintern. Så vår vandring blev både över stock och sten. Vi gjorde många akrobatiska rörelser för att kunna ta oss fram.
Min lillasyster tog täten vid två tillfällen. Första gången följde hon de gula markeringarna längs med Mjällån, och vi följde henne. Men det visade sig att vi var på väg tillbaka, men på en annan stig. Bara till att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Andra gången min syster tog täten så stegade hon i snabb takt i väg uppför en väldigt brant stig utan gula markeringar. Vi andra följde henne som trogna hundar, pustande och stånkande. Till slut när vi nästan var uppe så anade vi att vi gått fel igen. Vi vände neråt, och tänka sig! Där på ett träd fanns två gula rejäla markeringar. Och då ska ni veta att vi bär glasögon alla fyra.
"Fyra blindstyren gav sig ut på en skogspromenad. Om dom hitta hem igen, så skulle dom bli väldigt glad".
Vi såg en huggorm som slingrade sig fram bredvid stigen. Och vid ett annat tillfälle då vi vandrade vid Mjällån så hörde vi dova morrande uppifrån den branta slänten. Vi såg inte något djur men en sak är säker, vi kom nog lite för nära och vi var inte välkomna, så vi fick lite bråttom därifrån.
Vi slog oss ner i vitmossan på en hög höjd, satt där och mumsade på våra mackor. Samtidigt som vi hade en vacker vy, och en bra bit bort såg vi väg 331. Med möra ben och genomsvettiga så kom vi till slut fram till Västanåfallet och här slutade vår vandring. Med alla avstickare så hade vi gått 8,5 km, vi kände oss nöjda.
Men innan Mogge och jag åkte hem så tog vi en sväng för att hälsa på Hjortronen. Och för er som är intresserade kan vi berätta att det ser lovande ut, för vi såg massor av Hjortronblommor. Så om allt går som det ska så kan vi snart plocka Hjortron igen.

Pimpling på Lalamptjärn

Publicerad 2018-04-07 19:18:00 i Allmänt,

Dagen i dag blev en härlig dag.
Vi stack i väg tidigt i morse för att pimpla på Lalamptjärn, tillsammans med min lillasyster Marie och hennes käresta Kent (Clark Kent). Vädret var hyfsat, kan man väl påstå. För trots molnen så lyste solen bakom dem och ett och annat snökorn singlade stillsamt ner från himlen.
Det var lite besvärligt att ta sig fram på isen eftersom det hade snöat en hel del sedan någon hade kört där med skoter. Vi brukar följa skoterspåren ut på isen, det underlättar, ni förstår? Men min lillasyster, hon skred fram med lätta steg. Ja hon tog sig obehindrat fram på det vita eftersom hon hade tagit på sig sina snöskor. Sådana ska jag också skaffa mig, sådeså.
Fisket resulterade i att alla andra utom jag fick napp. Nä jag fick nöja mig med att smaska på en äggmacka och en kopp varm choklad.
Mogge var först med att få ett kraftigt hugg. Så pass kraftigt att fisken drog med sig både kroken och blänket, bara linan blev kvar, väldigt retsamt... Men också synd om fisken som nu kanske simmar runt med ett blänke hängande i mungipan.
När man slår sig ner där på isen och filosoferar så tänker jag att man är nog lite konstig ändå. Vanligtvis så har man ju lite svårt för att hålla sig stilla, det spritter i benen så att säga. Men när man är där mitt i naturen, ja då kan man nästan sitta stilla hur länge som helst. Så underbart att bara låta tankarna snurra fritt, att få sitta och stirra ner i ett is hål, titta på skogen och att få lyssna på vinden. Vi hörde fåglar och såg två svanar som passerade på himmelen. Kändes så skönt att få njuta av naturen, tystnaden och att få vara tillsammans. Och när vi väl var tillräckligt genomfrusna och bestämde oss för att ge upp fisket och att åka hem. Ja då får Mogge åter ett rejält napp och han drar upp en fin Öring.
Och tänk er go vänner. Om bara cirka två och en halv månad. Ja då står vi och fiskar vid midsommar, från strandkanten!

Skälsjötjärn

Publicerad 2018-03-25 17:50:00 i Allmänt,

Äntligen har det evinnerliga snöandet avtagit och vi har passerat vårdagsjämning. Solen tittar fram och temperaturen blir allt mer dräglig. De enorma snödrivorna sjunker ihop och snötäcket som breder ut sig över vår natur blir allt mindre. Ja det där med snön har varit ett gissel i vinter, åtminstone för oss som har längtat ut för att pimpel fiska. Tidigare år har vi kunnat ta oss fram till fots på sjöarnas is men i år har det varit omöjligt på grund av all denna snön. Och om man mot förmodan hade lyckats med det så har man förmodligen fått skotta sig less innan man har kommit ner till isen.
Men i helgen kunde vi äntligen packa våra ryggsäckar med fika, isdubbar och pimpelspön. Vi åkte till Skälsjötjärn för att pröva vår fiskelycka. Solen sken och vi tog oss lätt fram genom att följa ett skoterspår ut på isen. Under snön var det ganska mycket vatten och isen var cirka en meter tjock.Vi var inte ensamma, där satt redan två killar och pimplade. Mogge fick ganska snabbt napp och drog upp en liten Abborre som fick återvända till djupet. Själv fick jag nöja mig med själva naturupplevelsen, med andra ord, det var tvärdött! Men grabben vid hålet bredvid, han drog upp en fin bit, så fisken finns men den är svårflörtad.
Nu hör det till saken att Mogge och jag har skaffat oss linser och det var liksom premiär att testa dessa nu. Med chockblandad förtjusning stirrade vi på varandra och på vår omgivning. Wow, är det så här vi ser ut, alla "kråksparkar" runt ögonen, vildvuxna ögonbryn och så vidare. Men oj så skönt att kunna se utan glasögon! Det känns som att man har förflyttats tio år tillbaka i tiden, seendemässigt alltså. Och eftersom jag inte fick någon fisk så fick jag nöja mig med att studera Snöloppor i stället. Sådana har jag inte kunnat se på många år men nu såg jag massor med mina nya linser. Snöloppor eller Hoppstjärtar saknar vingar men hoppar liksom omkring på snön genom att lösgöra två svansliknande "fjädrar" som sitter på buken. De livnär sig på ruttnande organiska material, på svampar, alger, pollen, spolmaskar och hjuldjur. Har hört talas om att katter och hundar kan dra med sig dom inomhus och gona ner sig med dom i våra sängar, och lopporna kan då orsaka små bett på huden. Men om det är sant, vet jag inte. Vi var i alla fall noga med att lämna dom kvar i snön, innan vi åkte hem, inga fripassagerare här inte.
I dag har vi ställt om våra klockor till sommartid. Och vad händer då då? Jo en iskall vind sveper fram och himlen öppnar sig och det börjar "kräksnöa", precis som om vi inte redan har fått nog av den varan! Men men, vi får trösta oss med att vi går mot en ljusare tid i alla fall. Och själva tänker vi nog behålla yllekalsongerna på ända fram till midsommar.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela