jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Västanåleden

Publicerad 2018-06-03 10:14:00 i Allmänt,

I helgen har vi gjort något som vi har tänkt göra i flera år, vi har vandrat i Mjällådalen. Vi var där för något år sedan men då gick vi bara en liten tur. Så den här gången hade vi bestämt oss för att gå Västanåleden.
Jag, Mogge, min lillasyster Marie och Kent, packade våra ryggsäckar och gav oss iväg. Vi åkte till Västanåfallet och parkerade en bil där. Tog den andra bilen ner till Mjällå där leden börjar. Själva leden är 7,8 km lång och markerad med gula prickar på träden. Så det skulle nog bli en liten lätt promenad, tänkte åtminstone jag för mig själv. Solen strålade och naturen är enormt vacker just nu. Vi vandrade jämsides med vattendrag, ner i dalgångar och uppför branta nipor. Vi passerade en fångstgrop och gjorde avstickare till olika torp ruiner. Och hela tiden njöt vi av den prunkande grönskan.
Men vi hade inte gått särskilt länge för än svetten började sippra fram på våra kroppar. Vi blev flitigt uppvaktade av både mygg och broms, eländiga djur vill vi påstå. Stigen var ofta blockerad av vindfällen och nedtyngda grenar. Grenarna är nog ett resultat av den snörika vintern. Så vår vandring blev både över stock och sten. Vi gjorde många akrobatiska rörelser för att kunna ta oss fram.
Min lillasyster tog täten vid två tillfällen. Första gången följde hon de gula markeringarna längs med Mjällån, och vi följde henne. Men det visade sig att vi var på väg tillbaka, men på en annan stig. Bara till att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Andra gången min syster tog täten så stegade hon i snabb takt i väg uppför en väldigt brant stig utan gula markeringar. Vi andra följde henne som trogna hundar, pustande och stånkande. Till slut när vi nästan var uppe så anade vi att vi gått fel igen. Vi vände neråt, och tänka sig! Där på ett träd fanns två gula rejäla markeringar. Och då ska ni veta att vi bär glasögon alla fyra.
"Fyra blindstyren gav sig ut på en skogspromenad. Om dom hitta hem igen, så skulle dom bli väldigt glad".
Vi såg en huggorm som slingrade sig fram bredvid stigen. Och vid ett annat tillfälle då vi vandrade vid Mjällån så hörde vi dova morrande uppifrån den branta slänten. Vi såg inte något djur men en sak är säker, vi kom nog lite för nära och vi var inte välkomna, så vi fick lite bråttom därifrån.
Vi slog oss ner i vitmossan på en hög höjd, satt där och mumsade på våra mackor. Samtidigt som vi hade en vacker vy, och en bra bit bort såg vi väg 331. Med möra ben och genomsvettiga så kom vi till slut fram till Västanåfallet och här slutade vår vandring. Med alla avstickare så hade vi gått 8,5 km, vi kände oss nöjda.
Men innan Mogge och jag åkte hem så tog vi en sväng för att hälsa på Hjortronen. Och för er som är intresserade kan vi berätta att det ser lovande ut, för vi såg massor av Hjortronblommor. Så om allt går som det ska så kan vi snart plocka Hjortron igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela