jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Slåttdalsskrevan

Publicerad 2018-07-29 18:06:00 i Allmänt,



Vi tog bilen och åkte mot höga kusten. Vårt mål var att besöka Skuleskogens nationalpark och att få se Slåttdalsskrevan. På vägen gjorde vi en avstickare till Rotsidans naturreservat. Det är väldigt fint där och det vimlade av badgäster som svalkade sig i havet. Vi tog in på Norrfällsvikens camping för att tälta. Men då slog den där bekväma latmasken till och vi hyrde oss en behändig liten stuga i stället, vi ville ju sova som folk.
Tidigt nästa morgon duschade vi och packade i all hast ihop våra prylar och gjorde oss redo för att styra mot Skuleskogen, vi var förväntansfulla. Men först stannade vi till vid en affär för att köpa med oss lite fika som skulle inmundigas under vandringen. När vi kom fram till kassan och skulle betala så sökte Mogge efter plånboken i fickorna på shortsen. Efter lite letande så fann han den. Och med en bestämd min och rörelse så halade han myndigt fram våran blå tvålask innehållande en Barnängens tvål, ur byxfickan. Både expediten och jag tittade först på tvålasken, sedan på Mogge och slutligen på varandra. Och jag är nästan säker på att vi tänkte samma tanke, nämligen "hur tänkte han nu"? Ha ha ha! Och expediten ruskade leende på huvudet och sa att hon inte godtog en tvålask som betalning. Och förresten så gillade hon inte Barntvål heller.
Vandringen mot Slåttdalsskrevan gick över rejäla trä spångar, klapperstensfält och förvridna rotsystem som såg ut som ormar. Vi såg snustorra bäckar och ihop torkade blåbär. Solen gassade och svetten lackade på våra kroppar. Det var mycket vandring uppför och vi fick klättra en hel del. Vi hade inte förväntat oss att det skulle vara så jobbigt att ta sig upp till Slåttdalsskrevan, men till slut så var vi framme. Själva skrevan var en mäktig syn att skåda och lite läskig att gå ner i, man kände sig liten när man stod där nere. Och när vi stod där nere på botten av skrevan så fick jag en enorm lust att ge upp ett sånt där vrål som Ronja Rövardotter hade gjort. Bara för att kolla om det ramlade ner några stenar eller nått. Men Mogge sa bestämt ifrån, han tyckte att det var tillräckligt spännande som det var.
Vi slog oss ner på en höjd och njöt av vårt fika och av den vidunderligt vackra utsikten. Vi var rörande överens om att naturen är mäktig och att höga kustens marker är värt ett besök.
Vi kände oss väldigt nöjda, för nu hade vi äntligen gjort något som vi länge velat göra.
Vi hade besökt och upplevt Slåttdalsskrevan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela