jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Slåttdalsskrevan

Publicerad 2018-07-29 18:06:00 i Allmänt,



Vi tog bilen och åkte mot höga kusten. Vårt mål var att besöka Skuleskogens nationalpark och att få se Slåttdalsskrevan. På vägen gjorde vi en avstickare till Rotsidans naturreservat. Det är väldigt fint där och det vimlade av badgäster som svalkade sig i havet. Vi tog in på Norrfällsvikens camping för att tälta. Men då slog den där bekväma latmasken till och vi hyrde oss en behändig liten stuga i stället, vi ville ju sova som folk.
Tidigt nästa morgon duschade vi och packade i all hast ihop våra prylar och gjorde oss redo för att styra mot Skuleskogen, vi var förväntansfulla. Men först stannade vi till vid en affär för att köpa med oss lite fika som skulle inmundigas under vandringen. När vi kom fram till kassan och skulle betala så sökte Mogge efter plånboken i fickorna på shortsen. Efter lite letande så fann han den. Och med en bestämd min och rörelse så halade han myndigt fram våran blå tvålask innehållande en Barnängens tvål, ur byxfickan. Både expediten och jag tittade först på tvålasken, sedan på Mogge och slutligen på varandra. Och jag är nästan säker på att vi tänkte samma tanke, nämligen "hur tänkte han nu"? Ha ha ha! Och expediten ruskade leende på huvudet och sa att hon inte godtog en tvålask som betalning. Och förresten så gillade hon inte Barntvål heller.
Vandringen mot Slåttdalsskrevan gick över rejäla trä spångar, klapperstensfält och förvridna rotsystem som såg ut som ormar. Vi såg snustorra bäckar och ihop torkade blåbär. Solen gassade och svetten lackade på våra kroppar. Det var mycket vandring uppför och vi fick klättra en hel del. Vi hade inte förväntat oss att det skulle vara så jobbigt att ta sig upp till Slåttdalsskrevan, men till slut så var vi framme. Själva skrevan var en mäktig syn att skåda och lite läskig att gå ner i, man kände sig liten när man stod där nere. Och när vi stod där nere på botten av skrevan så fick jag en enorm lust att ge upp ett sånt där vrål som Ronja Rövardotter hade gjort. Bara för att kolla om det ramlade ner några stenar eller nått. Men Mogge sa bestämt ifrån, han tyckte att det var tillräckligt spännande som det var.
Vi slog oss ner på en höjd och njöt av vårt fika och av den vidunderligt vackra utsikten. Vi var rörande överens om att naturen är mäktig och att höga kustens marker är värt ett besök.
Vi kände oss väldigt nöjda, för nu hade vi äntligen gjort något som vi länge velat göra.
Vi hade besökt och upplevt Slåttdalsskrevan.

Packat och klart

Publicerad 2018-07-28 20:15:00 i Allmänt,

I vintras satt Mogge och jag en kväll och småpratade, fantiserade och drömde om sommaren som skulle komma. Då sa Mogge.
- Hörrudu gumman, det är synd att vi har blivit äldre och stela i lederna. Vad menar du, frågade jag. Jo, sa Mogge. Om det hade varit för några år sedan då hade vi kunnat köpa oss ett tält och ge oss ut och campa med det. Med tält kan man slå sig ner nästan vart som helst, förståru? Jag tänkte en liten stund och sedan utbrast jag. - Morgan, vi struntar i åldern och i våra krämpor, vi köper oss ett tält, vi kör på!
Sagt och gjort, ett litet tvåmanstält inhandlades, sovsäckar, självuppblåsbara madrasser och kuddar. Bekvämt ska det vara serru, inget pumpa och blåsa här inte.
Härom dagen så skulle vi då äntligen ut och testa utrustningen. Mogge packade vår fyrhjuling till bristningsgränsen och vi rullade mot Åstön (som vanligt). Det är ett av våra favoritställen och där finns massor av fina platser att tälta på. Väl framme så slog vi upp vårt lilla natthärbärge högt över havet med en ljuvlig utsikt. Och hela kvällen satt vi på en klippa och njöt av utsikten och lite gott dricka med tilltugg. Såg olika båtar som passerade i lugn takt. Vi tyckte att det var en ovanligt rogivande och fin film som spelades upp för oss, bättre än TV.
När vi slutligen kröp in i det trånga tältet så somnade Mogge genast. Själv låg jag vaken och kände mig lite otrygg och rädd. Ja jag menar, det finns ju sååå många olika faror som lurar i sommarnatten. Till exempel, det kan ju komma en älg som plötsligt får för sig att springa rakt genom tältet. Eller nån sorts argsint björn som har som favoritsysselsättning att slita tält i småbitar. Ja många hemska grejer kan hända när man tältar... Trist att det tycks bara vara jag i hela världen som är medveten om dom... Jag måste erkänna att jag låg vaken länge och lyssnade. Men till slut så orkade jag inte vakta längre och John Blund besökte även mig.
Då vi vaknade mitt i natten för att utföra den sedvanliga nattkissen. Så var insidan av tältets väggar våta av kondens, trots att vi bara hade myggnäts dörren fördragen och vädringsluckan i taket på vid gavel. Men vem orkar bry sig den tiden på dygnet? Vi kravlade oss ut och gjorde det vi behövde i det daggvåta gräset. Kröp in igen och tvärslocknade. Nästa gång vi vaknade så var inte klockan mycket och solen strålade från en klarblå himmel på tältet. Temperaturen steg allt snabbare i vårt näste.
Mogge hade lagt sig i sin sovsäck iklädd den mer naturella stilen. Men jag hade klätt mig mera ordentligt med sockor, tröja och joggingbyxor, man vill ju inte frysa. Och på morgonsidan då jag mödosamt försökte kavla av mig kläderna, som satt fastklistrade på kroppen, så frågade Mogge.
- Men skaru verkligen klä av dig, tänk om du börjar frysa?!
Till slut stod vi inte ut längre, vi kände oss som två nystekta chorizokorvar. Vi låg där tätt packade intill varandra, heta och flottiga över hela kroppen. Så vi gav upp det där med sovandet och slingrade oss ut ur tältet. Och resten av den dagen låg vi bara och guppade i det svalkande havet. Vi kom överens om att nästa sommar ska vi minsann köpa ett större tält. Det ska vara minst för fyra personer, med förtält, ståhöjd och det ska vara utrustat med en takfläkt, (he he).
När vi kom hem den kvällen så slängde vi in campingprylarna i bilen. Vi packade om väskan med rena kläder och gjorde oss redo för att bege oss ut på nästa äventyr.
Det var åter igen packat och klart.

Skepp ohoj med Lyran

Publicerad 2018-07-23 20:15:00 i Allmänt,

Solen strålar dagligen från en klarblå himmel och vi har semester, det känns underbart!
Vi hade inte riktigt bestämt vad vi skulle hitta på att göra under vår lediga tid, det fick bli lite som det föll sig. Så fick vi ett erbjudande som vi inte kunde motstå, om att få låna en för och akterruffad motorbåt av Mogges lillebror med familj. Självklart tackade vi ja och vi började genast planera och packa. Vi måste erkänna att vi hann inte mer än sätta ner våra fötter på båten förrän vi kände en längtan efter att få hissa segel. Mogge och jag har seglat en hel del tidigare, men det är länge sedan. Det var så vi träffades, vi hade varsin segelbåt och en motorbåt på den tiden. Den sista sålde vi för 28 år sedan.
Vi styrde kosan mot Åstön och lade till i olika bad vikar. Låg där på svaj och dök i det svalkande vattnet från båtens badbrygga. Åt konserver som sköljdes ner med rött vin. Läste en del och skuttade runt på klipporna under solens strålar.
En upplevelse var att gå genom Åstö kanalen, det har Mogge tidigare gjort men aldrig jag. Världen ser liksom lite annorlunda ut från en båt. Så Ibland känner man inte riktigt igen sig, det är fascinerande.
Sista natten lade vi till i Skeppshamn. Och när kvällen kom så somnade vi som vanligt gott till ljudet av vågorna som kluckade mot skrovet. Nästa dag gav vi oss i väg tidigt. Men när vi styrde ut ur viken så väntade oss en ganska kraftig sjö, båten krängde ordentligt. Vågorna var ca: två meter höga och vi styrde rakt mot dem och mötte dom med fören. Det känns inte riktigt bekvämt att få dessa vågor i sidan på båten. som ni alla säkert kan förstå. Själv kom jag plötsligt ihåg hur eländigt det kunde vara att vistas på havet i dåligt väder. Något som jag tydligen hade stoppat undan djupt i minnesbanken. Men Mogge verkade ta det hela med ro, han visade åtminstone inte en min av rädsla. När vi hade mött vågorna och kommit ut en bra bit till havs, så kunde vi äntligen vända båten och få vågorna i aktern. Nu blev det väldigt angenämt igen, ibland surfade båten på vågorna i ca. 8 knop, jättekul! Vi lade till i ytterligare en badvik för ett dopp i det blå, innan vi styrde kosan hemåt igen. Nu behövde vi komma hem och få vila våra otränade muskler. Och framför allt duscha av oss allt det salta vattnet.
Men innan vi avslutar den här bloggen så vill vi nämna några ord om det här med ekolod. Sådant som inte vi hade råd med på vår tid. Ekolodet gör färden på vattnet mycket enklare, men det bästa med det är att det visar också vart fiskarna finns. Så för några inbitna fiskare som oss så var det nästan plågsamt ibland, att vi inte hade tagit med oss fiskespöna. För jag kan nästan sätta pengar på att fiskarna som visade sig på ekolodet, det var väldigt stora laxar.
Sist men inte minst.Tusen tack för lånet av båten Fredde och Sussi, ni är guld värd.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela