jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Livet går vidare

Publicerad 2018-02-19 18:33:00 i Allmänt,

Hej, ett bra tag sedan vi skrev nu, eller rättare sagt, jag skriver och Mogge redigerar. Att det inte har hänt på den senaste tiden beror på att vår släkt har drabbats av sjukdom och tråkigheter. Och i takt med att tankarna går i moll så avtar lusten för mig att skriva också, men jag gör ett försök.
Mogge och jag har alltid gillat att mata fåglar. Och vi tycker att det är onödigt att kasta mat som kan mätta en hungrig liten fågelmage. Och på senare tid har jag också alltmer tyckt att vi två tillsammans liknar tex. Två medelålders kråkor, skator, kajor eller duvor. Förklaringen till det är att dessa fågelarter ingår ett partnerskap som håller fast vid varandra in till döden. Låter jättetrist, tycker kanske många. Men inte då, det är en trygghet också, man vet vad man har men inte vad man får... Och sanningen är, inget kan någonsin jämföra sig med att ha en god vän, livskamrat, en som troget varje natt snarkar högljutt vid ens sida...
Och när något tråkigt besked når våra öron och sinnen så förfasar vi oss gemensamt, kraxar, flaxar och gråter tillsammans. Och eftersom vi inget kan göra så försöker vi likt en maktlös fågel att burra upp oss och liksom skaka av oss det. Vi plockar fram vår vardagsfasad och låtsas att vi är en gås som vattnet rinner av och så får livet gå vidare...Vi putsar och plockar våra fjädrar så att de ska vara skinande blanka och fina utåt sett. Men i de finaste mjukaste dunen bevarar vi vår innersta sorg, tankar, tårar, dom som man bara delar med den innersta fågelkretsen.
Nu är ni nog många som förstår, eller inte, när jag använder mig av bildspråket. Och till er som inte förstår så vill jag med enkla ord förtydliga. Livet med dess sjukdomar, sorger och förluster kan vara gräsligt orättvist ibland, och vi blir alla drabbade förr eller senare på ett eller annat sätt. Och vad gör man då?
Jo likt fåglarna så ruskar man lite på sina fjädrar, burrar upp sig och tar ton. Kanske till och med sjunger en liten trudelutt fast man innerst inne inte vill. Och så bygger man träget vidare på nästa bo med nästa generation och framtid. Putsar på sig själv och på sin hjärtevän. Välkomnar ljuset, våren och sommaren, och vad vet jag...Men jag vill inbilla mig att kanske till och med fåglarna känner sorg och saknad. Och ibland tycker jag mig höra att de kvittrar till oss och till varandra... Vi ses på andra sidan, vi träffas på den grönaste kvisten...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela