jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Tjälknöl

Publicerad 2018-02-25 17:34:00 i Allmänt,

I helgen har vi haft Tjälknöl på vårt matbord. Och vi har ett "busenkelt" recept på hur man tillreder en sådan, det vill vi dela med oss av, men först lite historia.
Maträtten skapades av en kvinna som heter Ragnhild Nilsson i början av 1980-talet. Hon bad sin man ta fram en älgstek ur frysen och tina den i ugnen på svag värme. Men steken glömdes bort och först nästa dag kom dom ihåg den. Ragnhild försökte rädda den smaklösa steken genom att lägga den i saltlag i några timmar. Det visade sig att steken blev mör och god. Och 1982 vann Tjälknölen priset i ICA-kuriren och utsågs till Medelpads nya landskapsrätt. Även vi har tidigare tillagat tjälknöl enligt Ragnhilds recept, men en dag fick vi ett tips av Mogges mamma Elsy, hennes recept var.
Lägg det frusna köttet på en ca: 2cm tjock salt bädd i en ugnsfast form, strö även lite salt och vitpeppar på köttet. Ställ in i ugnen på kvällen med en värme på ca:75 grader, gå och lägg er. På morgonen dagen därpå så har ni en härlig tjälknöl att smaska på. Låt den svalna innan ni skär tunna skivor av den.
Nu hör det till saken att Mogge gillar att experimentera lite i matlagningskonsten. Så han har utvecklat receptet ytterligare. Han tar helt enkelt och sticker hål i steken och stoppar in hela skalade vitlöksklyftor i den innan den hamnar i frysen. Så tar vi fram steken på kvällen och lägger den på en salt bädd sedan får ugnen sköta resten under natten. Vi lovar, tjälknölen smakar gudomligt gott och den är "busenkel" att tillreda. Lycka till!

Till min syster

Publicerad 2018-02-22 19:07:00 i Allmänt,

Jag gråter med dig kära syster, tårar som ingen tröst dig kan ge.
Jag lider med dig min syster, alla kval som ingen kan se.
Bad så innerligt att du skulle slippa detta...
Denna maktlöshet som försvagar och smärtar.
En sjukdom som våra älskades liv förstör och förgör, en sjukdom som vi hatar...Som förenar vår släkt i en oändlig plåga.
En sjukdom som lurar...
Som tänder ett hopp, men lika snabbt släcker en låga.
Önskar så innerligt att jag dig kunde trösta, att jag sorgen kunde överrösta.
När du nu genomgår det värsta som en mamma kan göra,
ja då hjälper inga tårar och ingen tycks på böner höra.
Men du ska veta att jag gråter med dig min älskade syster,
det enda jag kan göra när du mister din son.
Han som vi alla älskar och saknar.
Han som lämnar oss och beger sig långt härifrån...
Angela

Livet går vidare

Publicerad 2018-02-19 18:33:00 i Allmänt,

Hej, ett bra tag sedan vi skrev nu, eller rättare sagt, jag skriver och Mogge redigerar. Att det inte har hänt på den senaste tiden beror på att vår släkt har drabbats av sjukdom och tråkigheter. Och i takt med att tankarna går i moll så avtar lusten för mig att skriva också, men jag gör ett försök.
Mogge och jag har alltid gillat att mata fåglar. Och vi tycker att det är onödigt att kasta mat som kan mätta en hungrig liten fågelmage. Och på senare tid har jag också alltmer tyckt att vi två tillsammans liknar tex. Två medelålders kråkor, skator, kajor eller duvor. Förklaringen till det är att dessa fågelarter ingår ett partnerskap som håller fast vid varandra in till döden. Låter jättetrist, tycker kanske många. Men inte då, det är en trygghet också, man vet vad man har men inte vad man får... Och sanningen är, inget kan någonsin jämföra sig med att ha en god vän, livskamrat, en som troget varje natt snarkar högljutt vid ens sida...
Och när något tråkigt besked når våra öron och sinnen så förfasar vi oss gemensamt, kraxar, flaxar och gråter tillsammans. Och eftersom vi inget kan göra så försöker vi likt en maktlös fågel att burra upp oss och liksom skaka av oss det. Vi plockar fram vår vardagsfasad och låtsas att vi är en gås som vattnet rinner av och så får livet gå vidare...Vi putsar och plockar våra fjädrar så att de ska vara skinande blanka och fina utåt sett. Men i de finaste mjukaste dunen bevarar vi vår innersta sorg, tankar, tårar, dom som man bara delar med den innersta fågelkretsen.
Nu är ni nog många som förstår, eller inte, när jag använder mig av bildspråket. Och till er som inte förstår så vill jag med enkla ord förtydliga. Livet med dess sjukdomar, sorger och förluster kan vara gräsligt orättvist ibland, och vi blir alla drabbade förr eller senare på ett eller annat sätt. Och vad gör man då?
Jo likt fåglarna så ruskar man lite på sina fjädrar, burrar upp sig och tar ton. Kanske till och med sjunger en liten trudelutt fast man innerst inne inte vill. Och så bygger man träget vidare på nästa bo med nästa generation och framtid. Putsar på sig själv och på sin hjärtevän. Välkomnar ljuset, våren och sommaren, och vad vet jag...Men jag vill inbilla mig att kanske till och med fåglarna känner sorg och saknad. Och ibland tycker jag mig höra att de kvittrar till oss och till varandra... Vi ses på andra sidan, vi träffas på den grönaste kvisten...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela