jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Voxna och Knöahian

Publicerad 2018-08-27 21:03:00 i Allmänt,

Ledig tid är = bra tid, och det är precis vad Mogge och jag har haft nu. Vi packade våra väskor och styrde mot Voxna bruk tillsammans med mina systrar Birgitta och Marie, självklart var även Birgittas man Åke med. Men Maries blivande sambo Kent, ja han var själva målet för resan, så att säga. Vi var bjudna till en charmig stuga som ligger i Voxna vid sjön övre Hammaren, som Kent har tillsammans med sina föräldrar och syskon. Nog tjatat om familjeband.
Stugan är väldigt fin och den består inte bara av en stuga, nej det är flera små gemytliga skapelser på samma tomt. Mogge och jag fick ett eget litet härbre som vi fick husera i. Det var ett sånt där väldigt gammalt med loft, som man förvarade mat hängande i taket, förr i tiden. Där uppe var ur mysigt att sova, tyst och skönt. Och vi hade många härliga drömmar om torkade korvar, skinkor och brödkakor som dinglade i taket. Ja själv gick jag upp två kilo i ett nafs (fattar nada!?)
Efter att ha installerat oss i stugan så gjorde vi, andra dagen, en utflykt till Sälmsjökojan. Som är en stor timmerkoja som ligger vid en sjö full av abborre, mört och kanske gädda. Där fixade Kent kolbullar med nyplockade lingon som smakade gudomligt gott. En del av oss ägnade sig åt fiske och andra föredrog att plocka bär. Mogge och jag ägnade oss åt det sistnämnda. Vi har ju inte lyckats få tag på så mycket bär den här säsongen, så vi var ivriga. Vi hade sett några lingontuvor som vi gick och krafsade på i duggregnet, men det kände på latmasken. Tar liksom på ryggen nu mera att gå som en “ostbåge”. Men så föreslog Mogge att vi skulle gå tvärs över vägen, han hade fått korn på bär där. Sagt och gjort vi stegade i väg och tro det eller ej, plötsligt var vi i himmelen! Solen sken och lingonriset bar stora röda bär i massor, och där fanns fina fina blåbär. Så nu vaknade Sirpa. Och ni som har läst våra bloggar tidigare vet att jag har en inneboende kvinna i min kropp som heter så. Sirpa hon har inga krämpor hon, nä hon är evigt ung och hon är en hejare på att hamstra det som skogen och naturen bjuder på. Hon skuttar lätt över stock och sten och vid precis sådana här tillfällen tycker hon att livet är som bäst. Sirpa har blivit en naturlig del av mig och jag måste erkänna att jag gillar henne skarpt.
Men förresten så är jag inte ensam om den här dubbelnaturen. I Mogge bor en Pentti också och han skiljer sig inte mycket från Sirpa, dom kompletterar varandra väl. Så Sirpa och Pentti gick fram som två skördetröskor där bland lingon och blåbärsriset. Ja jag ljuger inte, armarna gick som väderkvarnar på dom, så mycket bär blev det....
Nästa utflykt gick till Varggrottan. Vi vandrade i sakta mak, följde en stig som leder till grottan. Hösten gav sig till känna luften var klar och kall, den var härlig att andas. Och vinden susade rogivande högt där uppe bland tallarna.
Vi föreställde oss att Varggrottan var nån liten håla som nån varg hade bott i nån gång, men ack vad vi bedrog oss. När vi väl var framme så visade sig Varggrottan vara en före detta gruva som man tidigare hade brutit järnmalm i. Grottan var stor med flera hålor och en och annan smal tunnel. Vi kunde bara säga WOW när vi gick in i och undersökte den. Det var en överraskande upplevelse, mycket häftig. Och vi kan mycket väl tänka oss att en och annan varg eller nått "gonar" in sig där på vintern. Tack för den upplevelsen Kent och Marie, som guidade oss.
Sista kvällen käkade vi “Suris” (Surströmming) med Kents föräldrar, syster och en bror. Och det är lite lustigt det här med olika mål (dialekter) som finns runt om i vårt land. Ibland fattar man ingenting när människor talar på mål. Som till exempel när Kents äldre bror säger att Kent och Marie ska bosätta sig nedanför Knöahian? Vilket betyder Knådahöjden. Så vem vet? Snart har Birgitta och jag kanske en lillasyster som bor nedanför Knöahian... Hitta dit ni om ni kan...!?
Innan vi åkte hem så besökte vi en plats som heter Frostkilen. Ligger vid Voxnan (älven), vackert beläget, en härlig plats att slå upp ett tält på om man vill eller varför inte paddla på den ringlande älven. Och på vägen hem så passade vi på att stanna till vid Trönö kyrka. En mycket stilig och pampig sådan. När vi gick där och beundrade byggnaden så småfrös vi lite, kände tydligt att hösten är i antågande. Snart kommer det vita kalla, både på gott och ont. Måste erkänna att man gruvar sig lite. Men oavsett väder och vind, så har vi haft några härliga dagar då vi har fått umgås och rått om varandra. Samtalen har kretsat kring både glädje och sorg, många skratt och framtidstro, det är mycket värt det...
Och vi är överens om att, vi kommer definitivt att återvända till Voxna och till Knöahian.

Nostalgi

Publicerad 2018-08-12 19:59:00 i Allmänt,

Nu när vi har återgått till våra arbeten så börjar vi så smått att summera sommarens händelser. Mycket av det som vi har gjort har gått i nostalgins tecken som till exempel. Vi har testat våra “sjöben” igen i några dagar, i en lånad båt. Vi har tältat, något som var evigheter sedan vi gjorde. Och sedan har vi självklart gjort det där vanliga som består av bärplockning och fiske (svampen står på tur). Men i helgen har vi varit med om en riktig nostalgitripp. Vi var ett rejält gäng som besökte Skuleberget för att lyssna och titta på GES. Och Anders, Nicklas och Orup gav järnet på scenen. Ja vi vill påstå att de är tre stycken unga gubbar som sprudlar av energi och de sjöng gamla goa låtar. Hela publikhavet som för övrigt slog rekord i går kväll, gungade, sjöng med och applåderade. Ja grabbarna bjöd på sig själva och på en kanonkväll.
Dagen i dag har inte varit sämre. Tillsammans med våra barnbarn så besökte vi en gård som föder upp kycklingar, det var både intressant och spännande. Själva gården ligger högt med en fantastisk utsikt över Docksta fjärden. Kycklingarna är så enormt söta. De kurade ihop sig tätt tillsammans under de sköna värmelamporna, trippade runt lite och pep gulligt. En sån skulle man vilja ha, synd att dom växer så fort. Och ute på gården i en stor ombonad inhägnad spatserade stolt stora stiliga tuppar och mindre kacklande hönor. Dom fåglarna har det bra dom. Men Mogge han blev genast sugen på att prova ett recept som heter Coq au vin (gryta med tupp och vin bland annat). Läckergommen där...
Vi köpte ett tunnbröd som var bakat av av den unga dottern i huset, det smakade väldigt gott. Och det var dessutom bakat i den egna bagarstugan som står på gården.
Vi har också besökt en gammal fäbodvall i dag. Den låg avskilt inbäddad i skogen med många väl bevarade byggnader. Och om man blundade så kunde man höra historiens vingslag som susade högt där uppe i granarna. Den berättade om många nostalgiska minnen från forna dagar. Den fridfulla platsen med dess historia är fascinerande.
Vi avslutade Docksta besöket med att äta en god middag på Dockstabaren. Helgen har varit väldigt givande och trevlig med många upplevelser och god mat. Och vi vill särskilt tacka Vivi och Berras Traktortaxi för er generösa gästfrihet ni två är så underbara. Så rullade vi hemåt igen med alla våra roliga minnen som vi bevarar i vår minnesbank, vi tar fram dom då och då och njuter av dom. Och vem vet? Kanske om några år så tänker vi på dom med ett sting av nostalgi.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela