jonssonsfrestelser.blogg.se

Jonssons frestelser är en blogg som kommer att handla om mat, resor,djur och natur. Ibland kan det slinka med lite poesi också. Vi är ett par på 50+ som heter Angela och Morgan. Vi älskar att vistas i naturen. Plocka bär, svamp och fiska. Vi har även två fina barnbarn. Dom kommer också att ta lite plats här. Välkommen till Jonssonsfrestelser.

Trattisar

Publicerad 2016-09-25 15:20:00 i Allmänt,

Nu på måndag startar älgjaktsuppehållet. Då vågar man sig ut i skog och mark igen. Att få vandra i skogen är det bästa som finns.
Vi hade siktat in oss på att ge oss ut på söndag eftermiddag (i dag). Tänkte att jakt gubbarna nog hade jagat ifrån sig då.
Men i går blev längtan för stor, så vi drog på oss varselkläderna och gav oss ut i skogen.
Vi hade tur, vi såg inte till några jägare där vi strövade fram. Och vi lyckades fylla vår korg med några Trattisar och gula kantareller. Dessa gav vi bort till bättre behövande. Vi skulle ju fortsätta vårt letande i dag också.
Sagt och gjort. På med varselkläderna och mot skogen.
Men på det första stället som vi stannade till, vågade vi inte ens kliva ur bilen. Där satt man på pass och väntade. Så vi åkte vidare till en annan skog. När vi anlände så mötte vi jakt gubbarna, dom var på väg därifrån.
Härligt! Nu fick vi ha skogen för oss själva. Och det är ju ingen konst att plocka Trattisar när det vimlar av dom. Vi behövde bara sätta ner korgen och uppmana svampen till att hoppa i, så var det klart. Nja skämt å sido, lite fick vi jobba för delikatesserna. Och som en liten bonus så lyckades Mogge springa på ett rejält gäng med gula kantareller. Oj vad mysigt det vart nu då.
Så vi behöver väl knappast berätta om vad vi ska ägna vår söndags eftermiddag och kväll åt.

Cancer

Publicerad 2016-09-24 19:12:00 i Allmänt,

Det är ett tag sedan jag skrev nu.
Orden tog liksom slut, plötsligt fanns det inget att skriva om.
Det enda som kändes var sorgen och saknaden efter min älskade bror, som har lämnat oss. Man kan gott påstå att livet lade krokben för oss, satte punkt.
Mogge och jag har ofta sagt att vi gruvar oss för den dagen då det börjar "naggas" på syskonen.
Det är en sak att föräldrar dör. De har ju levt sina liv. Och förhoppningsvis fått leva länge. Men när syskonen går vidare, känns det ganska så tufft.
Cancer är en fruktansvärd sjukdom. En lömsk rackare som gömmer sig i det minsta skrymslet i kroppen. Inleder oss i att hoppas, tro, förtränga och för att i nästa drag intet göra och förgöra oss.
Det är en sjukdom som ofta går att bota, i dagens läge. Men det är också en sjukdom som är obotlig.
En sjukdom som orsakar ett enormt lidande. En sjukdom som bär skulden till alla dessa tårar....
Min brors tårar, då han insåg att inget fanns att göra.
Hans maka, hans barns, mina och mina systrars tårar, då vi insåg det samma. Listan kan skrivas oändlig. En grym sjukdom som tycks njuta av alla tårar och de liv som den kan skörda.
Men mitt i allt eländet, så reflekterar jag.
Lyssnar på allt "onödigt" prat som mina medmänniskor babblar på om. För mig en eländig "rapakalja" mitt i sorgen. Ja, prat om vardagliga triviala bekymmer.
Ja ni vet sånt där som man egentligen inte bryr sig om.
Så inser jag. Att det är det där onödiga pratet som får livet att gå vidare. Det är det som leder och visar, att livet är värt att leva. Att det trots allt elände, visst ska gå vidare....
Intalar mig själv och vill gärna påverka andra.
Klart vi ska leva vidare och må gott .
Vi bara måste....

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela